Passet man inte glömmer

Passet man inte glömmer


Söndagen den 12 januari 2020 var det dags för årets första jakt för mig. Djingis är fortfarande inte helt bra än så länge så jag håller inne på jakt med honom. Det var dags för lite rådjursjakt hemma med mitt jaktlag i Brodalen. Fem herrar i åldrarna från 75 till mig på 33 träffades halv nio på morgonen vid platsen vi kallar sågen. Jaktledaren bestämde såt och började dela ut pass. Jag kom på mig själv med att säga ”Jag har med mig 222.an. Jag vill gärna få igång den då jag inte har skjutit något med den än” Detta passade bra då de andra hade hagelvapen och att jag då kunde täcka av större ytor runt kullen vi tänkt gå över. Jag fick ett pass vid några sommar hästhagar som stod tomma. Närmare gården fanns det hästar men jag hade rätt bra skjutfält där jag satt. En passkytt ropade på radion att han såg två rådjur på andra sidan ett större fält åt andra hållet än vi skulle jaga nu. Men hur som haver så fortsatte vi som planerat. Hundföraren släppte drevern Diddi upp i kullen som vant sprang till toppen där djuren brukar stå. Inget hände. Snart hade hon gått över hela såten och bonden kom körandes mot mig med timmersläpet på traktorn. Efter lite diskussion via radion så samlades vi igen denna gången vid bäverdammen, en liten kvarndamm som vi har en del bäver i. Beslut fattades snart att ge oss efter de två rådjuren som setts tidigare.

Jag fick ett pass som kallas Äppelgubbens, egentligen ett älgjaktspass i ett kallhygge i en dalgång efter en liten stuga långt inne i skogen. Detta har länge ansetts som ett bra pass då djuren gärna går in i dalgången från båda hållen. Väl på plats valde jag att sätta mig ett tjugotal meter längre in i dalgången då jag fick bättre uppsikt mot det tilltänkta hållet som rådjuren ”borde” komma ifrån. Diddi släpptes och fick snart upp djuren som då rörde sig upp på berget framför mig och igenom skogen mot de andra passkyttarna. Inne i skogen buktade det fint runt mellan oss alla. Till sist drog det mot skyttarna i nordostlig riktning men innan de var framme vände det och verkade vara på väg mot mig som då var i sydvästlig riktning. De var nog inte långt ifrån att gå ned i min dalgång fast från andra hållet än tilltänkt men de verkar ha valt att gå åt andra hållet idag. Rådjuren gick som en båge strax norr om vår markgräns bort ifrån mig. Så jag passade på att flytta mig ytterligare något in i dalgången ifall djuren kom tillbaka. Jag satte mig längs med kanten av berget med ett litet buskage bakom mig och en nedfallen ek framför mig som jag kunde använda som skjutstöd.

När jag suttit där i fem till tio minuter fick jag syn på något i ögonvrån. En liten räv hade sprungit ut på hygget en bit ned mot hållet jag kommit ifrån. Den smög så sakta och fint fram till en stubbe där den ställde sig och spanade bort i från mig. Så jag vände mig sakta om och hasade fram på stolsryggsäcken. Jag kunde därifrån lägga upp ljuddämparen på ett nedfallet träd som var lutat mot ett annat träd. Jag fick bra stöd men hann inte skjuta fören räven rörde sig igen. Avståndet var nog närmare åttio meter så jag vred upp förstoringen till max och följde djuret några meter tills han stannade igen. Jag hade kanske 80 procents bredsida och siktade in mig strax bakom bogen. Jag tryckte av och djuret försvann. Detta var första gången jag skjutit utan hörselskydd och ljuddämparen gjorde verkligen jobbet. Jag såg ingen rörelse alls där räven varit hade mina aningar. Jag berättade på radion att jag skjutit en räv och frågade vart drevern höll hus. Nordost om marken på väg bort så jag lämnade passet och gick bort för att kolla till räven. Mycket riktigt så hade räven helt enkelt fallit ihop och gömts bakom en tuva. Den var inte helt fullvuxen men otroligt fin i pälsen. Långa flimmerhår som var mer eller mindre oskadda vajade i den lätta brisen. Fint tecknad var den med tydliga linjer. Jag lade upp räven på en stubbe så att jag kunde se den från passet innan jag gick tillbaka och satte mig.

Drevet gick vidare runt och var snart inne hos oss igen. Det gick nära förbi de andra skyttarna men gick ut igen. Och gjorde så igen. En av de andra såg att det var get och killing som drevs men kom inte till skott. Där satt jag med 222.an lutad på ekstocken framför mig och tänkte på min fina räv när jag plötsligen hörde en gren knäckas bakom mig. Jag vände mig nog lite snabbt för älgtjuren som var på väg rakt mot mig tvärstannade. På 20-25 meters håll stod en välgödd 4 taggare och blängde på mig. Jag satt still och tittade. Snart såg jag att den nog endast hade hört mig men kände sig lite olustig och svepte med blicken. Han vände om och gick upp mot min högra sida där jag visste att han inte skulle kunna komma förbi utan att gå in mellan mig och bergväggen. ”Hm” tänkte jag när de anropade mig på radion och sa att djuren var på väg in i såten igen. Jag svarade lite halvhögt att jag var tvungen att hålla lite koll på en snokande älg. Snart kom älgen ned där han hade gått upp och verkade först vända om och gå tillbaka dit han kommit ifrån men snart jag insåg att han get sig tusan på att gå igenom ravinen. Han gick långsamt ned mot sommarstugan och vände runt räven och gick tillbaka upp längs med den andra bergsväggen. Jag passade på att filma lite men lagringen på min mobil tog slut så jag helt enkelt följde honom med blicken när han på kanske 30 meters håll gick lugnt och fint framför mig igenom hela dalgången. Hade det varit älgjakt och jag hade haft 30.06 an med mig hade det varit hans sista promenad. Men denna gången satt jag ändå med ett leende på läpparna för upplevelsen och bilderna jag fått.

Diddi drev någon timme till innan hon släppte rådjuren och kunde inkallas och såten bröts. Vi återsamlades vid bäverdammen och jag visade filmen på älgen samt räven. Alla tyckte att det var en riktigt fin räv och det börjades diskuteras vad jag borde göra med den. Det hela slutade med att jag åkte och lämnade in räven till den lokala konservatorn så om några månader kommer han tillbaka till mig. På återseende lille vän och ett stort tack för en trevlig jakt


                                                                                                      Dennis Ljungqvist 13/1-20


Välkommen till Äventyr i Blodet! 


Jag heter Dennis Ljungqvist och tillsammans med min hund Djingis ger jag mig ut på äventyr med kameran redo. Vi älskar friluftsliv och vill nu dela med oss av våra tankar och erfarenheter till er. Följ våra äventyrsfilmer från våra vandringar eller läs våra artiklar om jakt, vandring och friluftsliv.


Vi på Äventyr i Blodet har nu samarbete med Outnorth och PN Jakt. Längre ned på sidan finner du nu annonser till dessa företag. Dessa annonser är Affiliate länkar.


Läs gärna mer om mig här:

Följ mig gärna via Instagram 

Eller på facebook

Prenumerera gärna på min Youtube kanal här: 

 

Dennis Ljungqvist 

Populära artiklar just nu! 

Se på en av våra äventyrsfilmer!



      Copyright © 2018 · All Rights Reserved - Äventyr i Blodet