Första december att minnas

Första december att minnas


Idag var det dags att jaga och denna gången var vi ute med samma lag som jag skött vildsvinet

ihop med för två veckor sedan med. Dagens villebråd var älgkalv eller vildsvin och idag var vi något färre jägare än vi brukar vara. Si sådär en sju, åtta plusgrader men med förvånande härligt väder. Allt var blött ute efter gårdagens regn när vi började med första såten. Jag vet inte vad jag måste ha matat hunden med men det kändes som om han var extra mycket på hugget. Så första såten gick ovanligt snabbt. Tre rådjur fick jag i alla fall se. En kort fikastund senare skulle vi söka av ett område som ligger precis intill det andra enligt standarden som vi brukar följa. När jag hade ett tjugotal meter kvar att gå till där jag brukar släppa på Djingis fick jag syn på något i kanten av gärdet. En stor mörk rygg som gick in i skogen. Min första tanke var att det var en dovhjort men snart trillade polletten ned. Ett enormt vildsvin var på väg rakt in i såten.

Jag tyckte mig skymta ytterligare något djur som rörde sig med den stora grisen men det gick lite fort så jag vågar inte säga helt säkert. Givetvis meddelade jag de andra jägarna. Djingis drog i kopplet med ett jämt men hårt tryck. Han visste vad som var på ge. När alla skyttar var på pass släppte jag hunden och det tog inte lång tid innan jag hörde ståndskallet eka genom skogen. Jag följde på och såg på pejlen att jag inte hade mer än 140 meter till hunden. Men innan jag hunnit mycket närmare verkade grisarna sätta fart längre in i såten. Rakt mot passkedjan. Strax därpå vände hunden och kom tillbaka till platsen för ståndskallet då satte han av åt norr och sprang snart in i förra såten. Här någonstans dog batteriet i min pejl så jag fick byta ut dem. Detta brukar inte betyda några problem men just idag så hände något konstigt. Kartorna försvann. Kortet var kvar i enheten men jag fick dem inte till att starta igen. Så med endast mina gamla spår och hundens nya som streck på displayen fick jag försöka att navigera och lista ut vart hunden tog vägen. Snart var hunden tillbaka och satte av mot den riktningen jag tänkt gå för att snart börja skälla igen. Det blev ett kort ståndskall innan han satte av igen. Strax därpå var han tillbaka vid mig och på vägen mot det senaste ståndskallet vek han av och korsade snart en väg. Det här beteendet har jag sett av i många år på honom nu och brukar betyda att han sprängt en grupp med djur och valt ett att följa. När han tycker att det har dragit iväg för långt så släpper han det och ger sig tillbaka och följer nästa tills han hittar ett som verkar mer benäget att stanna. Ibland har detta lett till att djur har fälts och ibland känns det som om han släpper ”fel” djur.

Med lite halvdålig koll på hur mycket mark vi förfogade på andra sidan av vägen lämnade jag ifrån mig geväret och gick ned för att bevaka så att hunden inte i onödan sprang tillbaka över vägen. Snart hörde jag ståndskall på 600 meters avstånd. ”Suck” tänkte jag. Passkyttar sattes om och jag gav mig iväg med bilen för att se vart Djingis tagit vägen. Han var långt ifrån vår mark när jag efter

en bilfärd äntligen fick in honom på gps´en. Jag hörde honom inte utan hoppades på att han hade släppt vildsvinen så jag började kalla in honom från 1,2 km och det verkade mirakulöst fungera. In till typ 700 meters håll där det plötsligen blev ståndskall igen. Jag gjorde ett försök att komma nära men när jag var på ungefär 120 meters håll så drog det iväg mot norr utan att jag sett vare sig hund eller djuret. Nu fick jag göra ett ännu större omtag med bilen och gjorde ett nytt försök att komma nära nog att kalla in hunden. Vägen fram till det nya ståndskallet gick igenom riktiga grismarker. Jag gick över ett sönder bökat gärde och upp i en helt sönder trampad skogsravin. Utan gevär närmade jag mig ståndskallet med fokus på att fånga hunden. Med vildsvinsjakten från några veckor sedan färskt i minnet beslöt jag mig för att klättra upp på en höjd och följa den fram

istället för att gå inne i skogen.

Från en liten topp såg jag snart hunden och en älg. Han måste alltså ha bytt djur. Troligtvis när jag försökt kalla in honom på håll. Lite lättad att jag förhoppningsvis inte skulle behöva gå i närkamp med ytterligare ett vildsvin så filmade jag dem lite. Men lagom till att jag var klar med det drog de iväg igen. Pust. Snart var de långt utanför min radar och jag blev tvungen att åka runt hela området igen. Men jag hörde hunden hela tiden så jag gissade att de borde stå uppe på en viss topp. Väl så nära jag kom med bilen började jag trava upp i berget. Mycket riktigt fick jag snart in hunden på pejlen igen och följde skallet högt upp på en riktigt bohuslänsk platå. Där fick jag filmat älgen lite till efter att hon lurat ut hunden på en udde i ett riktigt surhål. Med kommandona ”Sitt!”

och ”Plats!” lyckades jag få hunden att stanna så jag kunde koppla honom och vandra tillbaka över berget med solen långsamt sjunkande i horisonten

 

 

Dennis Ljungqvist 1/12-18

Välkommen till Äventyr i Blodet! 


Jag heter Dennis Ljungqvist och tillsammans med min hund Djingis ger jag mig ut på äventyr med kameran redo. Vi älskar friluftsliv och vill nu dela med oss av våra tankar och erfarenheter till er. Följ våra äventyrsfilmer från våra vandringar eller läs våra artiklar om jakt, vandring och friluftsliv.


Vi på Äventyr i Blodet har nu samarbete med Outnorth och PN Jakt. Längre ned på sidan finner du nu annonser till dessa företag. Dessa annonser är Affiliate länkar.


Läs gärna mer om mig här:

Följ mig gärna via Instagram 

Eller på facebook

Prenumerera gärna på min Youtube kanal här: 

 

Dennis Ljungqvist 

Populära artiklar just nu! 

Se på en av våra äventyrsfilmer!



      Copyright © 2018 · All Rights Reserved - Äventyr i Blodet